Tyvärr har snittkvaliteten dykt i takt med att populariteten ökat. Själva produktionsmetoden var från första början ett sätt att ge ett enkelt rött vin från Valpolicella i norra Italien lite extra smak, fyllighet och färg. Metoden, kallad ripasso-metoden, innebar att man jäste vinet med skalen som blev kvar efter produktionen av det kraftiga Amarone. Amarone i sin tur görs enligt appassimento-metoden där man till del torkar druvorna för att koncentrera smaken och höja alkoholhalten.
Själv har jag ogillat ripasso för att så många av vinerna är av halvdan kvalitet men luras med tillsatt sötma. Det är som att hårdsminka en B-skådis i Hollywood - vid första anblicken snyggt och charmigt men tittar man närmare är det bara yta. Ju mer påhittat namnet är (“appassionato”?) desto sämre nivå brukar vinet ha.
Men jag fick tillbaka en dos respekt för Ripasso när jag träffade Raffaele Boscaini. Hans farfar Guido Boscaini “uppfann” Ripasso på 1960-talet. Under en period hade han till och med varumärkesskyddat ordet men han kunde inte värja sig för den flod av kopior som dök upp.
Familjen Boscaini äger vinhuset Masi. Även om de har tagit bort själva ordet “Ripasso” från sitt vin Campofiorin så är detta fortfarande “ur-Ripasson” med 50 år på nacken. Tillsammans med Raffaele provade vi fem årgångar Campofiorin till mat och det blev förvånande tydligt att det är ett kvalitetsvin som till och med går utmärkt att lagra. Priskategorin är attraktiv - 119 kr i Systembolagets fasta sortiment. Inget tillsatt socker, matvänlig fräschör och fortfarande Ripassons mjuka, lena stil och fylliga mörka frukt.
Ripasso är bra ostvin eftersom det har så mjuka tanniner. En favoritkombination är med den halvmjuka kittosten Taleggio: tydligt fruktig smak och ganska tydlig sälta som passar till den fruktiga Ripasson. Taleggio görs på komjölk i Lombardiet i norra Italien. Området gränsar till Veneto där riktig Ripasso DOC tillverkas.
